AI vs Photoshop – är mitt hantverk dött?

Sedan AI exploderade med Midjourney och Chat GPT möts jag ofta av budskapet att min yrkeskunskaper lever på lånad tid. De senaste veckorna har debatten gått het då Studio Ghiblis karaktäristiska konststil snappades upp av ChatGPT och gemene man kunde välja ut ett par bilder från sitt fotoalbum och få dem konverterade till en stil som var extremt lik den japanska animationsstudion. Debatten handlar primärt om det är etiskt korrekt att använda tjänster som är tränade på upphovsrättskyddat material. Men där finns tyvärr också en hånfull ton mot artisterna som skapar det, att de inte längre är så speciella för nu kan vem som helst replikera deras konst.

Jag kan förstå glädjen när personer som tidigare inte har haft möjligheten till att skapa konst, text och musik plötsligt kan be en dator om hjälp för det. Att den som behöver en bakgrund till sitt nya brädspel plötsligt kan få hundratals landskapsbilder att välja på där man tidigare var tvungen att anlita en artist. Utbudet blir otroligt stort och ledtiderna korta. En viktig aspekt är att de flesta som arbetar med konst gör det från början inte för att bli rika. Inte för att tjäna pengar. Några få, lyckligt lottade hamnar i stora band. Får Instagramkonton som genererar miljoner. Men för majoriteten är det inte fallet. Jag förstår på ett sätt folks glädje, men kan inte riktigt förstå deras skadeglädje.

När jag skapade ”Ro” gjorde jag det bara för att.. Det var en kul grej. Jag hade en bild på en båt och funderade hur man kunde placera den i en annan miljö med ett annat budskap.

Idag skulle jag kunna lägga in den bilden i Chat-GPT, be den generera en promt och sedan lägga in den i valfritt AI-program och få ut något som.. Kanske är bättre än det jag skapade.
”A surreal scene of a small rowboat with two people floating high above the clouds, surrounded by a dreamy, soft pastel-colored sky at dawn. The clouds are thick and misty, creating a calm and ethereal atmosphere. The lighting is gentle and cinematic, with a sense of peace and wonder. Conceptual, fantasy-inspired, wide-angle view, high detail, photographic style.”

Alla personer med tillgång till en dator kan idag egentligen kopiera alla idéer, allt mitt material och replikera det i AI-verktyg. Det är fakta, det är den realitet man som artist idag måste förhålla sig till. Det gör såklart att man ifrågasätter sig själv, är min kunskap längre behövd? Det senaste året har jag absolut haft svårt att hitta motivation till att bli en ”bättre” artist. Att lära mig mer om ljus, skuggor, penslar. Men jag började å andra sidan aldrig med det här för att jag ville skapa perfekt konst, utan för att det var någonting jag tyckte var kul.

Fakta är att det Instagramflöde jag har idag med ett 40-tal bilder har tagit mig månader av skapande att få till. Det har varit en resa. En berättelse jag kan följa. Den har ett start. Den kommer ha ett slut.
Fakta är också att jag med de senaste årens verktyg skulle kunna återskapa allting på 1-2 timmar och få fram ett ”snyggare” flöde. Det är så världen är, det är så reglerna har satts. Jag har otroligt många tankar om det. Å ena sidan, å andra sidan.

Vi går in i en värld där det börjar bli oerhört svårt att separera det mänskligt skapade från det AI-genererade. Personligen är jag redan oerhört trött på massproduktionen av relativt meningslöst innehåll och vill bara läsa ett par mänskliga ord om hur den har tänkt kring något den har skapat för hand. Kanske är det därför jag skriver de här orden. Kanske är det därför jag vill ha den här plattformen.
För att dela en mänsklig tanke. Om ett mänskligt hantverk. Som mest kommer läsas av Googles AI-robotar. Ohh the irony..